We smile at our enterprise

Owens Park's datasal en halvtidig söndagsmorgon är ingen vacker plats. Promenaden hit var kall och solig och slagfältet ännu inte uppsopat. Lördagsnatten lämnar sina spår. Undrar när det var som jag insåg att det här inte är min plats på jorden? Jag vet när jag senast kände mig hemma, innesluten i ett sammanhang, utan någon längtan bort. Det var i en smal säng i ett kallt rum i ett hus någonstans i södra Frankrike. Jag vet inte vad platsen heter, hur jag kom dit eller varför. Men trots att det rasslade spöklikt i elementen om natten, och aska och löv singlade runt i skorstensgången var jag lugn, trött och lycklig, med en arm runt min nacke och den andra tungt om mina revben. Och idag ska jag ljuga om att jag kan något, jag ska kopiera klichéer och laga min middag, städa mitt rum och sedan lägga mig igen. Imorgon är en annan dag. Say yes to everything.