I am homeless come and take me, into the reach of your rattling drums

Jag är tillbaka där dagen började, vid en dammig dator med fettfläckiga tangenter och jag väntar fortfarande på mail. Dagen har passerat, inte i ett flitigt dis av dissertation-research utan med två långluncher och en långfika. Jag har inte gjort ett dyft. Det känns som ett slöseri med tid, pengar, hjärnkapacitet och det här med kärleksbrist känns som slöseri på mina faktiskt rätt schyssta spiror. Jag tänker hoppa kvällens utgång. Bara vetskapen om att den fräkniga lilla glasögonormen ska vara där får mig att må illa i magen. Hon har inte gjort ett enda dugg fel och ändå pyser det svavel av ilska ur mina öron när jag tänker på henne. Det vore ju komiskt och jävligt olyckligt om jag blev full och slog henne på käften. Åh vad det är handikappande, det här med att ha relationer med andra människor. Livet vore enklare om det bara vore jag. Dagens favoritmänniskor: 1. Lillebror. Han blir bara godare med åren. Och om man har en A-formad liten dreggelmun och solsticke-pojks hår som utgångsläge är man vid 17 års ålder i det närmaste en ängel. 2. Claire. Det är underligt att en människa med sånt invecklat psyke kan make so much sense. 3. Library man. Han blir bara vackrare för varje dag, med sin S-formade hållning, sitt sovrufsiga svarta hår och sina röda vantar. Sluta sortera böcker och kom hit och sortera ut mig istället! Jag vet hur kvällen ska se ut, om jag inte får ett oväntat ryck och går till kåren trots allt och riskerar att ge slapper-sophie smäll. Jag kommer sitta på ett kletigt nopprigt bussäte och humma med till spanish harlem incident. Sen kommer jag le i förbifarten åt någon jag förälskat mig i som hastigast under bussfärden och gå av vid Sainsburys. Köpa en pint mjölk, strunta i övergångsstället och bli tutad på för att jag aldrig kan lära mig vilket håll bilarna kommer ifrån. Sen kommer jag laga lite mat, sätta mig en fåtölj och se CSI med Liz, sucka någongång vid elvasnåret att jag går och lägger mig, och imorgon börjar samma fabriksmonotona liv igen. Jag retar mig verkligen på att när jag väl insett att livet bara kan levas en gång och att det faktiskt är roligare att hänge sig åt glädje än åt neuroser, så kommer mina spiror inte vara särskilt imponerande längre utan fulla av åderbråck och skäggstubb. Dagens citat: when no movement or life exists there is no time. Therefore infinity is equal to zero. Va?