1. En röd lång sweatshirt med vita prickar och en liten Mimmi Pigg på bröstet som bar en ÄKTA SVART TYLLKJOL som satt påsydd på tröjan. Jag älskade den av hela mitt tioåriga hjärta och svor på att om jag någonsin fick en dotter skulle hon få överta denna skatt bland skatter, denna tröjornas Rolls Royce.
2. En grön T-shirt med ett fotografi av höstlöv över bröstet. Början på en era, jag bar den första skoldagen på Malta som ranglig fjortonåring med alldeles för långa ben och för kort hår. Den var mitt alibi till en personlighet därför att a). på Malta finns inga höstträd b). inga andra kids hade en arty-farty grön Tshirt med tryckta höstlöv. Jag tyckte kanske inte att jag stod ut tillräckligt ändå.
3. En vit sweatshirt med neontryck och en bild av eskimåer. Jag var kanske fem år när jag för första gången upplevde känslan av arrogans, och kände mig vuxnare än Hedvig,Helge, Magnus och Eva tillsammans då pappas kompis P-O inte kunde läsa texten på min mage eftersom den stod i skrivstil.
4. En ljusbeige båtringad topp helt utan passform som jag bar hela våren i tvåan på gymnasiet. Den gick fint till mitt alldeles för långa bruna hår, mina stora guldörhängen, mina mörka vida jeans och silverkedjan jag fått av min allra första pojkvän. När hösten kom var kedjan, pojkvännen och det långa håret borta, men tröjan luktar fortfarande vårdammiga Göteborgsgator, folköl och ihopflätade ringar av gräs från en backe i bakre ändan av Vasaparken.
5. En svart kofta med ett broderat blomstermönster med pärlor och paljetter. Vi träffades vid en sorglig klädkarusell i den numera nedlagda H&M-butiken i Trollhättans centrum en solig readag för fyra-fem år sedan. Koftan var nedsatt i pris men lyste som en ledstjärna tvärsöver den sjaviga affären. Vi trivs fortfarande ihop, och minns kräftskivor, baler, inflyttningsfester och julaftnar vi spenderat tillsammans. Det börjar dra ihop sig till tvätt, enda gången på året då vi inte gillar varandra. Koftan tycker inte om tvättmaskiner och jag gillar inte att handtvätta.
6. Ett ljusrosa totalt genomskilnigt linne med en blixt i rött glitter tvärsöver magen. Jag bar den första dagen jag blonderat mitt hår (över en vit långärmad tröja och propra grå byxor , jag var tretton och Big Brother fanns inte på den tiden). Jag har nog aldrig känt mig så snygg. Detta inköp kombinerat med min återvinning av mina föräldrars autentiska 70-tals plagg (bajsbruna snickarbyxor och trådslitna trekronor T-shirts, någon?) markerade början på mitt kortvariga liv som tonårsrebell, snitt 70-tals hippie med för mycket respekt för Gwen Stefani möter indie-light i småstadstappning. Jag var den enda tjejen på Sylteskolan med platinablont tuperat hår som lyssnade på Kula Shaker och Brainpool och hade bindi i pannan. Förmodligen inte för att jag var den modigaste utav dem alla, utan för att det egentligen inte var särskilt snyggt. Ovanligt tam revolt.
7. En ljusrosa pikétröja. Älskandet av detta sportiga sommarplagg (i storlek ungefär minus 4) är en efterkonstruktion, jag minns den inte men jag har sett mig själv bära denna tröja en sommardag när jag var i treårsåldern, påklädd och flätad-och-rosettad i håret av mamma står jag med ett ohållbart brett leende och en taggig liten klöverbukett i en knubbig näve vid en blommande äng och himlen är knallblå och sommaren och lyckan bara väller ut ur bilden. Man måste älska en tröja man burit när man varit så lycklig.
8. En svart H&M T-shirt jag stulit av min syster. Jag har en giftig hatkärleksrelation till denna tröja, det var den jag hade på mig den 11e september 2003 då färjan seglade österut mot Manchester. Bottenlöst svart speglade den mitt artonåriga sinne då jag satt ensam i ett studentrum och saknade mitt liv. Jag förbannade min egen naivitet, jag hade stulit tröjan för att den gick så bra under min nya blommiga kavaj som jag aldrig hade på mig för att den stack ut för mycket och jag ville bara smälta in, smälta bort och försvinna.
9. En aprikosfärgad kofta jag köpte billigt på billighetsvaruhuset Primark. Den ligger numera tvättad och knäppt i garderoben och glimmar till i förhoppning varje gång jag virvlar runt bland fräschare tröjor och råkar få tag i en av dess noppriga ärmar. Tyvärr har den (Han? Hon? At kalla den den känns alldeles för nedvärderande. En hon är det nog) sett sina bästa dagar nu men en av de allra bästa dagarna hon sett var den allra första dejten med D. då hon fick hänga halvknäppt över ett grått linne (en noga kaklyerad outfit jag och C. komponerat då den passade både som mate-date plagg och här-finns-potential-för-något-mer-plagg i en slags skolfröken-kofta-möter-bälte-med-dödskalletryck-frenesi). Hon fick se insidan av posha Cornerhouse-baren och grubbiga föredetta-herrtoalett-baren jag glömt namnet på, fick se filmen Sideways och känna mitt hjärta som bultade som ett frakttåg under alldeles för tunna lager tyg och höra mig nervösprata om mina knäskålar och plåga i mig en pint alldeles för bittert mörkt öl. En kväll att minnas, på många sätt.
10. Ett rosa linne med ett litet hjärta broderat med glitterstenar till vänster. Det skrev jag mest för att jag har det på mig nu och inte vill att det ska känna sig utanför och vända sig emot mig och bli spillt tomatsås på eller något annat dumt. Jag har redan misshandlat detta linne något idag genom att dra på mig en ceriserosa tröja och en grön kofta över, tillsammans med vinröda skor och en vinröd halsduk. Undrar om kläder sörjer när de tvingas skära sig mot andra kläder?
