Here's Johnny!

Levande, halvdöd, död och återuppstånden. Tänk vilken resa för en blogg som knappt hade några läsare ens när det begav sig. För en blogg vars högst ärade högtidsstund var när Silverfisken kommenterade en gång nån gång på den gamla goda tiden. Då när ingen visste vem Blondinbella var, när Kenza fortfarande gick på högstadiet och när Katrin inte ens fått upp locket till laptopen. Då när Sigge var kungen och Jonas prinsen, då när bloggsfären var en snäll klubb för inbördes beundran och ingen plats varifrån Aftonbladet fick smaskig vikthets-skilsmässo-let's-dance-nyheter.

Jag pratar förstås om den här bloggen, som bytt titel, bytt profil, bytt inställning, bytt underbyxor men behållt samma upphovsmakare och samma adress.

Mycket vatten har flutit under broarna sen senaste inlägget. Mängder av olja har gjutits på vågorna och en och annan sjöfågel har fått sina vingar fastklibbade. Vindar har vänt, kosor har styrts, stjärnor har tänds. Det har flyttats, bytts land, stad och stad igen. Förälskats och förkastats. Hoppats och längtats. Kämpats och givits upp. Kämpat igen. Studier har bytts mot jobb och trånande förvirrande singelliv mot trånande förvirrande samboliv.

Men jag är ju fortfarande jag. Även om jag läser mindre kvalificerad high-brow litteratur och mer kvalificerad low-brow skitlitteratur. Även om jag numera mycket sällan rumlar Bambibenad genom gator i främmande länder, dricker Strohrom och dansar till the Killers på kladdiga dansgolv. Även om jag numera inte delar boende med tre engelska studentskor utan med en hålögd svensk manlig sådan. Även om jag är mindre naiv, mindre självsäker, mindre bäst i världen.

Och jag känner, att om Linda Rosing, Baren-Meral, och dörrvakts-Fadde kan blogga och få mediautrymme i detta förbehållslöst yttrandefrihetsstinna tidevarv så kan jag fan det också. Sen får vi väl se vart det hela leder. Till storslam på nästa års bloggawards eller till dammsamlande tystnad den digitala världsrymden. Den som lever får se.