The Gillestuge Tirade

Häromdagen promenerade jag och min Syster runt i det slumrande villakvarter som omgärdar vårt familjehem. Efter att ha betygsatt de närliggande radhusens köksfönster på en osmaklighetsskala (sammanlagda poäng blev 9 / 40 fönster godkända, och då lät vi faktiskt en hel del kafégardiner passera. Tänk vad mycket fula gardiner folk hänger upp! Plastblommor! Och limegröna stearinljus. Näe!) gick vi lös på villorna. En hade ett intressant arrangemang med svarta kedjor istället för träräcke vid farstun. Kan man ju tänka sig hur lördagsskvällarna ter sig på den addressen - 'Åke, hämtar du in kedjorna, jag väntar i gillestugan!'. Ja, gillestugor förresten. Nåt så grymt kan väl aldrig vara skapat av Herren Vår Gud. Han kan aldrig ha menat att folk ska inreda sina källare med mörk träpanel och orange betonglas i fönstren? Bruna sammetslampskärmar med tofsar och fårskinnsmattor. Fy för bövelen vad fult det är. Jag har utlöst en inredningsjihad på alla gillestugor, världen över. Död åt de otrogna! Det mest intressanta objektet som dök upp för dissektion var ett sånt där typiskt tvåvåningshus, inredningsmodell Något Modernare, vilket oftast innebär sådana där vita cylindervasar med konstgräs i fönstret och nån blåmålad bänk utanför dörren. Vet inte riktigt vilken effekt det har på gillestugan, kanske måste man byta ut eventuella pingisbord mot Bang Olufsen högtalare i röd plåt eller nåt för att kvala in. Huset var förstås i vitt mexitegel med stor brun balkong och formklippta cypresser. Jag och Syster kom fram till att där nog bor ett par i femtiofem årsåldern. Han (Lennart) arbetar som någon slags chef på saab (de brukar göra det, medelklassherrarna i den här staden) och hon (Gun) är sekreterare på kommunen. De har två söner, som läser (notera, läser, inte pluggar) en i Halmstad (Mikael) och en i Växjö (Magnus). Och Michael har en flickvän, (Linda), jätterar tjej, de kommer ju hem till helgen, pojkarna, och Micke tar Linda med sig, du, Lennart, går du till systemet på fredag, glöm nu inte det. Och kommer du ihåg förra gången de var här, då gjorde vi sådana där fahi.. fah... fajjita efter ett recept som Linda hade med sig. Ja, Lennart han var väl inte sådär jätteförtjust men han åt allt han, bara han fick en folköl till så. Ja, han har ju varit ute en del i världen annars, provat på både det ena och det andra, ja, han har vart i England då, med jobbet, i vadhetterdet nu... Exeter. Det är fantastiskt att komma hem igen, man ser så mycket kärt man inte riktigt ser annars. Som poesin i att se en pappaledig man i cykelhjälm hämta sin unge på dagis med brandgul barnsadel i hårdplast och långsamt vingla över ett farthinder. Det är vackert, det.