Bajs

Varför fungerar inte radbrytning i den här jävla bloggen? Det är för mycket för mig just nu. Den där Greenpeace-snubben som hoppade på mig med bilder på ledsna chimpanser och härjade på om att jag ska bli månadsgivare visste verkligen vad jag gjorde. Jag är lite skör och påverkbar idag.

Affärsresenären

"She can't talk to me without yelling and screaming, but I'm the one who always has to go to jail for it". Dagens skönaste citat om relationsproblem, straight from en smulig rödmosig man i baksätet på en polisbil på Cops. Ja, jag tittar på Cops, på ett dragigt hotellrum någonstans på söder i Stockholm. Känner mig som en mellanchef på Ericsson som är på businessresa. Men hade jag varit det hade jag bott på Radisson SAS. Eller åtminstone Scandic. Jag hade inte ätit choklad på sängen i strumplästen, jag hade ätit plankstek och druckit en stor stark i hotellrestaurangen. Different strokes for different folks, I suppose. Saker jag har funderat över idag: - Vad är etiketten för taxiresor tidigt på morgonen? Måste man småprata med chauffören? Får man sms:a utan att anses oartig? Får man be taxichauffören sätta på radion? Får man somna? - Varför ser Stockholm exakt likadant ut som när jag bodde här? Har jag inte lämnat större avtryck efter mig än så? - Varför tycks antalet Lykke-Li tofsar, SUV:ar, blanka tights och ironiska glasögon, öka exponentiellt för varje gång jag kommer hit? - Varför pratar min pappa om mikrobloggar innan jag ens visste vad det var för något? Idag har jag sagt ja till: ketchup på McDonald's. Fick femton förpackningar och blev tvingad av den flirtige expediten att snart flytta till Stockholm och besöka honom igen.

Unna sig hela natta.

En potatismostjock slöja av dimma har dragit in över parken utanför fönstret. Kalendern har tydligen bestämt sig för att moonwalka tillbaka till November, trots att det cockteasades med sol och fågelkvitter i förmiddags.

Frågan är om vi någonsin kommer hitta tillbaka till Bullerbyn i den här tjockan? (Appropå Bullerbyn så var vi där i somras. Mindre än på film, som det brukar vara i verkligheten, många tjocka små barn med matsäcken i magen och väldigt mindre mysigt än när Astrids hand vilade över produktionen. Nu vilade kapitalismens håriga näve över hela kalaset, från den improviserade kiosken till de två lintottarna som tog betalt för parkeringen på en grusplätt. Men det klart, alla ska väl leva och i Småland är det ju snåla har man hört).

Hursomhelst, en ljusglimt som lyser upp grådasket som en klarröd neonskylt är förstås det faktum att en ny säson av Mia&Klara börjar sändas redan IKVÄLL!!! IKVÄLL!!!

( bild från expressen.se)

Jag har saknat dem. De där två är mästare, geniala bevis på att kvinnor är lika roliga som vilka andra människor som helst. Jag blir så trött när det påstås att kvinnor inte är roliga. Jag förstår inte logiken i resonemanget. "Jahaja, nä ingen penis, ingen komisk tajming. Ingen fyndighet, inget ordvitseri. Det blir barnafödande och pajbakning för din del. Nästa!"

Here's Johnny!

Levande, halvdöd, död och återuppstånden. Tänk vilken resa för en blogg som knappt hade några läsare ens när det begav sig. För en blogg vars högst ärade högtidsstund var när Silverfisken kommenterade en gång nån gång på den gamla goda tiden. Då när ingen visste vem Blondinbella var, när Kenza fortfarande gick på högstadiet och när Katrin inte ens fått upp locket till laptopen. Då när Sigge var kungen och Jonas prinsen, då när bloggsfären var en snäll klubb för inbördes beundran och ingen plats varifrån Aftonbladet fick smaskig vikthets-skilsmässo-let's-dance-nyheter.

Jag pratar förstås om den här bloggen, som bytt titel, bytt profil, bytt inställning, bytt underbyxor men behållt samma upphovsmakare och samma adress.

Mycket vatten har flutit under broarna sen senaste inlägget. Mängder av olja har gjutits på vågorna och en och annan sjöfågel har fått sina vingar fastklibbade. Vindar har vänt, kosor har styrts, stjärnor har tänds. Det har flyttats, bytts land, stad och stad igen. Förälskats och förkastats. Hoppats och längtats. Kämpats och givits upp. Kämpat igen. Studier har bytts mot jobb och trånande förvirrande singelliv mot trånande förvirrande samboliv.

Men jag är ju fortfarande jag. Även om jag läser mindre kvalificerad high-brow litteratur och mer kvalificerad low-brow skitlitteratur. Även om jag numera mycket sällan rumlar Bambibenad genom gator i främmande länder, dricker Strohrom och dansar till the Killers på kladdiga dansgolv. Även om jag numera inte delar boende med tre engelska studentskor utan med en hålögd svensk manlig sådan. Även om jag är mindre naiv, mindre självsäker, mindre bäst i världen.

Och jag känner, att om Linda Rosing, Baren-Meral, och dörrvakts-Fadde kan blogga och få mediautrymme i detta förbehållslöst yttrandefrihetsstinna tidevarv så kan jag fan det också. Sen får vi väl se vart det hela leder. Till storslam på nästa års bloggawards eller till dammsamlande tystnad den digitala världsrymden. Den som lever får se.