Betongfast och kompromisslöst

Två artiklar på DN:s hemsida. En om mäns våld. En om att kvinnor är överrepresenterade bland patienter med diagnosen boarderline. Autonoma förövare och passiva offer för yttre omständigheter. Och tänk att min egen mamma inte ville köpa blått till det nya flickkusinbarnet. Könsroller alltså. Vilken grej.

Stjärna

Det bor en kille på mitt område som är så cool. Han är i stil och utförande ett perfect lovechild till Jack White och Laleh. Brunt burr, tajta signalröda jeans, läderjacka och rock i lurarna. Han är i sjuttonårsåldern och precis en sån som jag hade blivit kär i om jag också varit sjutton med rock i lurarna. Jag har sett honom skrida runt med en gitarr i fodral. Idag åkte vi samma buss. Han tittade ut genom fönstret hela vägen och trummade inte med fingrarna i takt med musiken (det är annars typiskt amatörmässigt musikbeteende, och han är ingen amatör). Han hade en genomskilning påse med sourcream onion-chips och en påse från Bengans. Äkta rockstar.

Bajs

Varför fungerar inte radbrytning i den här jävla bloggen? Det är för mycket för mig just nu. Den där Greenpeace-snubben som hoppade på mig med bilder på ledsna chimpanser och härjade på om att jag ska bli månadsgivare visste verkligen vad jag gjorde. Jag är lite skör och påverkbar idag.

Affärsresenären

"She can't talk to me without yelling and screaming, but I'm the one who always has to go to jail for it". Dagens skönaste citat om relationsproblem, straight from en smulig rödmosig man i baksätet på en polisbil på Cops. Ja, jag tittar på Cops, på ett dragigt hotellrum någonstans på söder i Stockholm. Känner mig som en mellanchef på Ericsson som är på businessresa. Men hade jag varit det hade jag bott på Radisson SAS. Eller åtminstone Scandic. Jag hade inte ätit choklad på sängen i strumplästen, jag hade ätit plankstek och druckit en stor stark i hotellrestaurangen. Different strokes for different folks, I suppose. Saker jag har funderat över idag: - Vad är etiketten för taxiresor tidigt på morgonen? Måste man småprata med chauffören? Får man sms:a utan att anses oartig? Får man be taxichauffören sätta på radion? Får man somna? - Varför ser Stockholm exakt likadant ut som när jag bodde här? Har jag inte lämnat större avtryck efter mig än så? - Varför tycks antalet Lykke-Li tofsar, SUV:ar, blanka tights och ironiska glasögon, öka exponentiellt för varje gång jag kommer hit? - Varför pratar min pappa om mikrobloggar innan jag ens visste vad det var för något? Idag har jag sagt ja till: ketchup på McDonald's. Fick femton förpackningar och blev tvingad av den flirtige expediten att snart flytta till Stockholm och besöka honom igen.

Unna sig hela natta.

En potatismostjock slöja av dimma har dragit in över parken utanför fönstret. Kalendern har tydligen bestämt sig för att moonwalka tillbaka till November, trots att det cockteasades med sol och fågelkvitter i förmiddags.

Frågan är om vi någonsin kommer hitta tillbaka till Bullerbyn i den här tjockan? (Appropå Bullerbyn så var vi där i somras. Mindre än på film, som det brukar vara i verkligheten, många tjocka små barn med matsäcken i magen och väldigt mindre mysigt än när Astrids hand vilade över produktionen. Nu vilade kapitalismens håriga näve över hela kalaset, från den improviserade kiosken till de två lintottarna som tog betalt för parkeringen på en grusplätt. Men det klart, alla ska väl leva och i Småland är det ju snåla har man hört).

Hursomhelst, en ljusglimt som lyser upp grådasket som en klarröd neonskylt är förstås det faktum att en ny säson av Mia&Klara börjar sändas redan IKVÄLL!!! IKVÄLL!!!

( bild från expressen.se)

Jag har saknat dem. De där två är mästare, geniala bevis på att kvinnor är lika roliga som vilka andra människor som helst. Jag blir så trött när det påstås att kvinnor inte är roliga. Jag förstår inte logiken i resonemanget. "Jahaja, nä ingen penis, ingen komisk tajming. Ingen fyndighet, inget ordvitseri. Det blir barnafödande och pajbakning för din del. Nästa!"

Here's Johnny!

Levande, halvdöd, död och återuppstånden. Tänk vilken resa för en blogg som knappt hade några läsare ens när det begav sig. För en blogg vars högst ärade högtidsstund var när Silverfisken kommenterade en gång nån gång på den gamla goda tiden. Då när ingen visste vem Blondinbella var, när Kenza fortfarande gick på högstadiet och när Katrin inte ens fått upp locket till laptopen. Då när Sigge var kungen och Jonas prinsen, då när bloggsfären var en snäll klubb för inbördes beundran och ingen plats varifrån Aftonbladet fick smaskig vikthets-skilsmässo-let's-dance-nyheter.

Jag pratar förstås om den här bloggen, som bytt titel, bytt profil, bytt inställning, bytt underbyxor men behållt samma upphovsmakare och samma adress.

Mycket vatten har flutit under broarna sen senaste inlägget. Mängder av olja har gjutits på vågorna och en och annan sjöfågel har fått sina vingar fastklibbade. Vindar har vänt, kosor har styrts, stjärnor har tänds. Det har flyttats, bytts land, stad och stad igen. Förälskats och förkastats. Hoppats och längtats. Kämpats och givits upp. Kämpat igen. Studier har bytts mot jobb och trånande förvirrande singelliv mot trånande förvirrande samboliv.

Men jag är ju fortfarande jag. Även om jag läser mindre kvalificerad high-brow litteratur och mer kvalificerad low-brow skitlitteratur. Även om jag numera mycket sällan rumlar Bambibenad genom gator i främmande länder, dricker Strohrom och dansar till the Killers på kladdiga dansgolv. Även om jag numera inte delar boende med tre engelska studentskor utan med en hålögd svensk manlig sådan. Även om jag är mindre naiv, mindre självsäker, mindre bäst i världen.

Och jag känner, att om Linda Rosing, Baren-Meral, och dörrvakts-Fadde kan blogga och få mediautrymme i detta förbehållslöst yttrandefrihetsstinna tidevarv så kan jag fan det också. Sen får vi väl se vart det hela leder. Till storslam på nästa års bloggawards eller till dammsamlande tystnad den digitala världsrymden. Den som lever får se.

Läsarpanelen.

'När kom din?' 'Vilken fråga fick du?' 'Hur blev bilden?' Under en livstids karriär som Trollhättebo på heltid finns inget sätt att undvika att få ett personligt svar på ovanstående frågor, och således tillhandahålla ett (till synes smärt- och kostnadsfritt) givet samtalsämne att rycka fram ur den proverbiala hatten under gårdsfester och grillkvällar eller i kassaköer och vid barer, där det ses som god ton att språka med andra ortsbor. Källan ur vilken dessa frågor är sprungna, deras social-lingvistiska urmoder, är Tidningen Trollhättans trehövdade läsarfråga som dyker upp, dag efter dag, år efter år, likt ett triumvirat av svårartad akne på tidningens framsida, högblank och blek som annars endast tonåriga hästtjejers pannor brukar vara. Väluttänkta, elegant formulerade och knivskarpt intellektuella stoltserar dessa frågor som en vapensköld där vår (miljö)stads alla kvaliteer går att utläsa i form av (spegelvända) blodiga avtryck i attackerande fienders ansikten - vår stad är väluttänkt! elegant formulerad! knivskarpt intellektuell! Och alla får minsann säga sitt! Vi har frågepanel! Jojomänsan. Någon lustig jävel på tidningsreaktionen fantiserar ihop frågor som 'Vad tycker du om mördarsniglarna?', 'Vad är godast att grilla?' och 'När hyrde du film senast?', ordinerar sedan någon dyslektisk ursäkt till journalist (som förmodligen befinner sig i hundhuset efter en ogenomtänkt exposé av något ruttet pizzeriakök med Corleoneska kopplingar till tidningens redaktion) att utföra intervju och fotografering av fragila offer som befolkar Trollhättan city's gågator. Ingen törs erkänna ett enda anledningen denna frågepanel får fortsatt livsrum är att det finns inget så hjärtinnerligt underhållande som att se Ida från paralleklassen uttala sig om sin favoritglass, eller att med morgonkaffet i hand få förlöjliga sig över sin gamla chef från ålderdomshemmet i dennes försök att med slutna ögon och ett imbecillt leende på läpparna försöka spå utgången i fotbolls-VM. Extra roligt blir det förstås när de får dag på någon utböling, typ nån Mats Johansson från Göteborg, eller ännu hellre, en Rosa Luxemburg från Amsterdam att fråga vilken färg de har på brevlådan. Mina svar på de tre frågorna: 1. Trean i gymnasiet. De högg mig på väg hem från tågstationen, en tröttögd donna och hennes ännu mer tröttögde fotograf. 'Äh, du, kan vi ställa en fråga? Vi är från TT.' 2. Frågan: 'Vem vill du helst se som första-maj talare?' Svaret: 'Öh, äh, det har jag inte tänkt på så mycket. Men... er... kanske Carl-Einar Häckner'. (Håna mig, beskratta mig, häng mig naken från en gatlampa, det finns inget ni kan göra mig jag inte redan gjort). 3. Suddig.

Träsmak

Så har det alltså hänt. Jag hade klarat mig bra i tre år. Varit nära ett par gånger, stått och sviktat på kanten, men alltid vinglat över på rätt sida i sista stund. Men i fredags gick det inte längre. Orden föll ur min mun likt regntunga höstlöv eller kärnkraftstinna bomber och gick. inte. att. ta. tillbaka. Radioteatern återger: Utlandssvenskens Fall. Jag: We've been here for ages. J: Yeah, should we get up and do something? Jag: Let's. Gosh, does my butt taste of wood or what? *tystnad* J: You what? Man får bara inte direktöversätta svenska ordspråk. Lektion nummer 1.

Vital Stats II

Uppsats: Inlämnad Känns: Gött. Timmar spenderade på gräsmatta i solen: 5 Det känns: I rumpan! Och syns på gräsfläckarna. Det var det: Värt. Nu: Mat&dryck. Sedan: Två tentor. Känns: Sådär. Antal veckor kvar på min treåriga utbildning: 4 Känns:.......................

On English People:

J: I need to get out of here. I hate English people. Jag: I've met some nice people here. J: They're all awful. Jag: I find that when they're good, they're really good, and when they're bad, they're really bad. J: In my experience, when they're good, they're mediocre, and when they're bad, they're rapists.