A Somebody From Nowhere

Läser Joe Ortons biografi, än så länge handlar den mycket om hans 16åriga förhållande med Kenneth Halliwell. Författaren är fascinerad av det våldsamma slutet på sagan och beskriver Ortons sönderslagna huvud som ett utbrunnet stearinljus. Jag undrar om jag är en Joe Orton eller en Kenneth Halliwell - en totalt orädd, promiskuös enfant terrible med knivskarpt intellekt och våldsam agenda, eller ett medelålders ingenting med mindervärdeskomplex, fastvuxen i en ond cirkel av sökandet efter kärlek och uppskattning och rädslan av att bli förskjuten eller kritiserad. Näe! Jag är ingetdera, jag tänker inte ens fundera på att vandra längs den stigen idag. Det har tydligen fallit på min lott att organisera utgång ikväll - C.K. mannen med Manchesters fjunigaste haka, mest prästmilda uppsyn och mest honungslena röst ska spela - men i kaoset i lördags uppfattade jag inte riktigt var eller när... Jag chansar vilt på Joshua Brooks runt åttnihalvni-kanske tio-snåret. Träffade R. Vi ondgjorde oss över män och ljög ihop framtida liv åt varandra. Jag tror att antingen R kommer vandra sängvägen till ett otäckt välbetalt jobb som modejournalist på vogue, eller sluta som en dubiös onkel hans välartade syster känner sig tvungen att bjuda hem på söndagmiddag och som ger syskonbarnen en kvarting vodka att snurra flaskan med och snörpla ur för att "få lite hår på bröstet". Han tror själv att han inte kommer få ha sex igen innan han fyller trettio, och så dags kommer han sitta och puttra i ett rivningshus i nån förort till London där han förd bröllopsklänning ska planera sin hämnd på hela det manliga släktet. Vad beträffar er ödmjuka berättare spånar vi ett troligt giftermål med en man som på ytan är helt perfekt med smakfullt koordinerade kostymer, men som i hemlighet gillar att hacka sönder små djur. Innan man vet ordet av kommer mina kroppsdelar vara spridda över Themsen och när en fiskare hittar en kvinnofot bland sillen i trålaren kommer det minsann inte bli kul att ha för långa tånaglar och hål på strumporna. Gårdagens moraliska fråga: Är det jag eller de tio andra bussväntarna utanför kåren som har fått något om bakfoten när det bara är jag som ger den hemlöse hjulbente mannen med krokiga fingrar några pence till chips? Har ingen själförhärligande baktanke här, jag bara undrar om det kanske är vettigare att inte ge något eftersom han bara tänker supa bort mina 23p i alla fall. Eller om jag mest förolämpar honom genom att ge honom lite växel för att bota mitt dåliga samvete. I så fall är ju de andra dufusarna är mer ärliga och moraliska. Dagens låt: Vacker och lugn - Hovet.