Sorgeliga saker hända.

Vilket liv, vilken strid. Helgen har varit ett slagfält mellan förnuftet, förståndet och fördärvet. Men jag tänker inte dela med mig än, det rinner fortfarande slemm och var ur såren. Jag kan dock berätta om Torsdagen, dagen då en liten Göteborgare i grå skjorta intog den öklibbiga scenen på Academy 2. Jag och K hade snurrat runt i två timmar och försökt intala oss att biljetter till konserten skulle falla från det mögliga taket på damtoaletten. Fem minuter i konsertenbörjar insåg vi att så inte skulle ske. Och hittade en knickedick ute på gatan som väste "hey, buy my ticket, you wanna buy my ticket". Visst. "ten quid" säger han. "Hur vet jag att du inte tänker sälja mig en papperslapp du ritat själv" sa jag med ett, för alla inblandade, oväntat lugn. Två trappor upp stampade publiken i golvet och någonstans i ett skabbigt matrialrum satt väl the object of our affection och lipade av nervositet. På den regnhala gatan for bussar förbi och jag hade nog glömt min jacka inomhus. "Nah, nah, man I'm not messing with ya. Not messing. Want it or no?" "Okej" sa jag, och min faders andra dotter trotsar sin svenska tacksamhetsnerv och säger "5 pounds." "Nah, nah, ten" "Ok. 8". "Ok, deal". Sen brast förstås mitt cool och jag hasplar ur mig de numera klassiska orden: "actually... you haven't got change for a tenner, do you?". José filade naglarna på gitarrsträngarna med synbart obehag. Speciellt intressant är ju fenomenet att med ursäktande underluggenblick räkna ner hur många låtar man har kvar, samtidigt som man ber publiken om ursäkt för att de måste stå upp. Det lyfte när han spelade teardrops. Detta var innan Fredagen. Alltså tänkte jag på D. Och var fortfarande gråthickglad. Man vet inte att man lever om det inte svider lite. Om ni (du? Anyone?) är snälla ska jag berätta om vad som hände när vi råkade ramla in i Josés loge, och om mitt första funkyhousedrumnbassäventyr med Mr. Scruff. Men först ska jag gå och läsa om Alex, all on my oddy knocky. Dagens låt: Times Like These - Foo Fighters