Rugby vs Neurosis

Det finns vissa strategier man måste hålla sig till när man i noppriga träningsbrallor och hår som är så otvättat att det inte längre hänger i stripor utan i flagor vandrar förbi ett fält fyllt av rugbyspelande killar med lår breda som min midja och tajta som rullstolsdäck. Testosteronet praktiskt taget studsar från svettig manskropp till svettig manskropp och feronerna lägger sig som gulaktigt pollenmjöl i atmosfären och sätter syrepartiklar, silishår och de där höga nätstaketen i vibration. När man är på väg till en timmas blaskig aerobicsträning i en konferenssal med ett golv med lika mycket studs som en knäckemacka är man liksom inte mottaglig för all denna kemiska manlighet som hänger och dallrar i luften. De automatiska responserna med hårsläng och höftsväng nekas innan de ens hinner ur dörren däruppe i hjärnbalken (ett mycket äckligt ord, förövrigt.) Motståndarlaget har liksom medvind, försprång, solen i ryggen och mutad domare - de är redan höga som drakar på hormoner; adrenalinet och den homosociala energin pumpar i blodet och förr eller senare kommer någon att spricka om de inte får skrika "oi, sexy, show us 'em knockers!" även om de måste rikta dessa pregnanta imperativ mot en vinterblek trasmopp i gröna nikeskor. Jag inbillar mig på intet sätt att jag är speciellt sexy eller att någon hemskt gärna skulle vilja se mina knockers, men tillfället gör tjuven, har man bara vind i seglen, ribba i shortsen och ett trettiohövdat team likasinnade sportfantaster på sin sida kan det vara svårt att hålla tungan i schack. Och det är då det är förträffligt att ha en liten strategi. Mitt råd är att gå med stadiga steg på det regnhala gräset (gräs utanför Engelska motionshallar är alltid regnhalt), trots att stortånaglarna börjar tränga sig ut ur skornas trådslitna gröna tyg. Blicken får aldrig riktas varken ner, upp eller bort utan rakt mot den stampande, frustande härden. Och det absolut viktigaste attributet är ansiktsuttrycket. Liten guide: Förförisk = onödigt. Förtretad = störtlöligt. Osäker = livsfarligt. Nyckeln heter roat missförstånd. Det absolut säkraste kortet är att stirra ner den homogent kortbyxade skaran med en blick som säger "vad sjuttan håller ni på med, kastar bollen bakåt och hänger i varandras knäveck och drar i varandras skjorts och eggar upp varandra i brygga genom att skrika kommandon och stänka svett i varandras ansikten. Nu ska jag gå och utsätta mig för lite ergonomiskt vettig motion". Det riktiga tricket kommer förstås när man tio minuter senare tvingas gå samma väg tillbaka då man upptäckt att aerobicsklassen (trots sitt rykte om benbrott vid närkontakt med cementgolvet) är fullbokad. Då får man upprepa samma procedur, och inte för ett ögonblick snubbla mitt i sin (numera ganska poänglösa) triumf. Vattentät strategi. Jag är ett socialt geni. Dagens låt: Landlocked Blues, Bright Eyes 'If you walk away, I’ll walk away First tell me which road you will take I don’t want to risk our paths crossing some day So you walk that way, I’ll walk this way'