Vital Stats II

Uppsats: Inlämnad Känns: Gött. Timmar spenderade på gräsmatta i solen: 5 Det känns: I rumpan! Och syns på gräsfläckarna. Det var det: Värt. Nu: Mat&dryck. Sedan: Två tentor. Känns: Sådär. Antal veckor kvar på min treåriga utbildning: 4 Känns:.......................

On English People:

J: I need to get out of here. I hate English people. Jag: I've met some nice people here. J: They're all awful. Jag: I find that when they're good, they're really good, and when they're bad, they're really bad. J: In my experience, when they're good, they're mediocre, and when they're bad, they're rapists.

Floras skägg.

Sedan jag färgade håret kan jag inte undgå att lägga märke till ALLA människors frisyer. Jag har blivit ytlig som en vattenblåsa och kan inte låta bli att jämföra nyanser och luggar och uppsättningar och lockar. Som straff för min utseendefixering har jag drabbats av svårartad paranoia, jag tror att alla tittar på mitt hår ungefär hela tiden och faktiskt bryr sig om att det numera antagit en slags urvattnad vinröd ton. Jodåsåatt. Hursomhelst föranleder denna hårhysteri ett intressant fenomen jag upptäckt. Slutspelsskägget! Detta fenomen brukar dyka upp, i varierade former och varianter, under psykologiskt stressiga tider såsom den rådande tenta-& inlämningstiden. Ett gött exempel är ju Flora, en tjej som hänger på samma datasal som jag. Jag har döpt henne efter ett smörpaket eftersom hon är jättesöt och finlemmad och ser trevlig och moralisk ut, men hennes hår!! Det glänser i min egen skalp bara jag tittar på det! Fett som kolesterol hänger det i ungefär fyra testar ner över hennes axlar! Det rör sig inte när hon rör sig! Min teori är att hon, i likhet med icehockeyns tuffaste OCD:are helt enkelt vägrar tvätta håret tills hennes uppsats (vars titel jag ännu inte lyckats tjuvkolla över hennes axel) är inlämnad.

Things are looking up

Dagens låt: What Would I Do Without Cookie - by Button

En ung fältbiolog bekänner:

Efter att ha sagt ja till en ur uppsatsproduktivt synpunkt mycket onödig biltur till Skövde för inhandling av bensin (don't ask) kan jag konstatera att dagen har, som titeln bjuder, varit en dag i FBUs tecken. Likt två representanter från Fältbiologernas Ungdomsförbund har Mor och jag idag avklarat två förnöjsamt friluftsfrämjande aktiviteter - vi har spanat tranor vid Hornborgarsjön (resultat: svagt utbud av tranor, desto större myckenhet av sothönor. Misstänker att tranjävlarna var ute på fältarbete på annan ort eller helt enkelt hade tagit kollektiv långlunch. Tänk vad obehagligt det måste vara ändå för de fjäderklädda liven att ha massa galonklädda tyska turister med kärnvapentekniska kikare modell Tredje Riket som iakttager en när man vill vara lite romantisk och sprätta lite för den där långbenta honan som flugit snett framför ända sen Lissabon och som man anar, endast av sjärtfjädrarna att dömma, är en riktig puma. Kan ju ge vilken hingst som helst prestationsångest.) När vi skrattat rått åt de Östgötska dårarna som uppenbarligen farit lång väg för att se detta fantastiska naturfenomen som högaktningsfullt uteblivit denna snorkalla dag på Västgötaslätten, for vi vidare hemåt med femtio liter bensin (again, don't ask), ett flak påskliljor i baksätet och En salig samling från Frälsningsarmén i cdväxlaren. Halvvägs mellan Lidköping och Skara uppenbarade sig så ett stycke väggren som fallit offer för a) ett gäng klåfingriga vandaler med tillgång till blå och grön sprayfärg samt en högtryckstvätt (min teori), b) ett gäng glada lokala påskentusiaster som bestämt sig för att detta krön i korsningen Nowhere och Nowhere var minsann Blåkulla, och hade därför markerat detta fynd med att måla bergsknalle, björkstammar och buskage blågröna (Mors teori), c) ett radioaktivt utsläpp (min andra teori. Det är min blogg, jag får ha två!) Vadän orsaken var till att att 3 x 4 stycke natur helt plötsligt är blått som en insidan av en smurf kände vi oss helt enkelt nödgade att stiga ur bilen och undersöka, samt ta bilder med våra identiska kameramobiler. Vi kände oss som Mulder&Scully när vi knatade längs slitna betonglandsvägen (eller okej, jag kände mig som Mulder&Scully, Mamma vet nog inte vem de är) och vår väg kantades av grådammiga ölburkar och avbrutna regnmätare. När vi väl tagit några bilder och konstaterat att bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska var det bara att knalla tillbaka igen. Frapperande. Dagens adjektiv: förtjusande Dagens vätska: bensin Dagens låt: Barnatro - Carl-Einar Häckner och Stefan Sundström.

Tisdagskväll i Västergötland

Under några få omvälvande dagar har jag kommit fram till att: 1. Kassörsketanten i kassan närmast skomakaren på coop Överby har förslitningsskador i huvudet. Det har tydligen mest satt sig i humororganen vars funktioner är svårt nedsatta. 2. På ikea är tydligen allt tillåtet om man är barn och har lite damp. Till exempel får man roa sig med att nysa på vuxna. 3. Om man är kvinna och över femtio kommer man undan med konstiga frisyer, som till exempel Den Slingade Igelkotten; Den Illröda Slingade Igelkotten och Den Fruktade Rotborsten. 4. Ibland varar ärlighet längst. 5. Ibland är det gott med varmkorv, och ibland är det gott med falukorv. Idag har jag sagt ja till en högst oskyldig flirt med en tvåbarnspappa. Det kändes lite förbjudet ändå.

The Gillestuge Tirade

Häromdagen promenerade jag och min Syster runt i det slumrande villakvarter som omgärdar vårt familjehem. Efter att ha betygsatt de närliggande radhusens köksfönster på en osmaklighetsskala (sammanlagda poäng blev 9 / 40 fönster godkända, och då lät vi faktiskt en hel del kafégardiner passera. Tänk vad mycket fula gardiner folk hänger upp! Plastblommor! Och limegröna stearinljus. Näe!) gick vi lös på villorna. En hade ett intressant arrangemang med svarta kedjor istället för träräcke vid farstun. Kan man ju tänka sig hur lördagsskvällarna ter sig på den addressen - 'Åke, hämtar du in kedjorna, jag väntar i gillestugan!'. Ja, gillestugor förresten. Nåt så grymt kan väl aldrig vara skapat av Herren Vår Gud. Han kan aldrig ha menat att folk ska inreda sina källare med mörk träpanel och orange betonglas i fönstren? Bruna sammetslampskärmar med tofsar och fårskinnsmattor. Fy för bövelen vad fult det är. Jag har utlöst en inredningsjihad på alla gillestugor, världen över. Död åt de otrogna! Det mest intressanta objektet som dök upp för dissektion var ett sånt där typiskt tvåvåningshus, inredningsmodell Något Modernare, vilket oftast innebär sådana där vita cylindervasar med konstgräs i fönstret och nån blåmålad bänk utanför dörren. Vet inte riktigt vilken effekt det har på gillestugan, kanske måste man byta ut eventuella pingisbord mot Bang Olufsen högtalare i röd plåt eller nåt för att kvala in. Huset var förstås i vitt mexitegel med stor brun balkong och formklippta cypresser. Jag och Syster kom fram till att där nog bor ett par i femtiofem årsåldern. Han (Lennart) arbetar som någon slags chef på saab (de brukar göra det, medelklassherrarna i den här staden) och hon (Gun) är sekreterare på kommunen. De har två söner, som läser (notera, läser, inte pluggar) en i Halmstad (Mikael) och en i Växjö (Magnus). Och Michael har en flickvän, (Linda), jätterar tjej, de kommer ju hem till helgen, pojkarna, och Micke tar Linda med sig, du, Lennart, går du till systemet på fredag, glöm nu inte det. Och kommer du ihåg förra gången de var här, då gjorde vi sådana där fahi.. fah... fajjita efter ett recept som Linda hade med sig. Ja, Lennart han var väl inte sådär jätteförtjust men han åt allt han, bara han fick en folköl till så. Ja, han har ju varit ute en del i världen annars, provat på både det ena och det andra, ja, han har vart i England då, med jobbet, i vadhetterdet nu... Exeter. Det är fantastiskt att komma hem igen, man ser så mycket kärt man inte riktigt ser annars. Som poesin i att se en pappaledig man i cykelhjälm hämta sin unge på dagis med brandgul barnsadel i hårdplast och långsamt vingla över ett farthinder. Det är vackert, det.

Jag, en riktig styvfarsa.

Jag har egentligen missat vad Trendgalan var för nåt, förutom en gala som belönar, öh, trendsättare? Trendspanare ? Men jag har inte missat vem som blev årets bloggare. Jag sitter här och äter Schweizernöt och fånler med en otroligt missguidad känsla av stolthet över att Silverfisken vann. Sådär som en tjockis som följt med sitt lördagsragg från O'Learys på hennes sons knattefotbollsmatch (avgörande derby, Kalle spelar mittfält) som liksom 'öhh hö hö, det är min grabb det där' 'vaddå, det är ju Lenas grabb, du vet ju knappt vad han heter' när odågan gör mål. De senaste dagarna har jag inte sagt ja till särskilt mycket. Sa ja till att läsa vad jag förutspådde skulle bli en olidligt förutsägbar deckare av Anna Jansson, men jag var tvungen att sträckläsa skiten på 24 timmar eftersom den var så bra. Skit. Håller jag på att bli en populärkultursidkare? Försökte rädda anseendet med att se Wit med Emma Thompson igår (läge leve SVT). Otroligt välgjord film om en, ehrm, cancersjuk litteraturprofessor. Note to self: bli aldrig akademiker, bli aldrig akademiker. Livet står på standby i småstadsidyllen.

This just in:

Två intressanta observationer (varav en är en smula alarmerande): 1. Båda ungdomarna som spelade prästen Kajs präktiga avkommor i Tre Kronor har gått Teaterhögskolan! Polly Kisch och Jonatan Rodriguez. (Intressant efternamn hon begåvats med, tösen. Och modigt att våga sig på en kreddig skådisutbildning efter att ha försökt övertyga oss blåögda såpanewbies att hon blivit våldtagen av aliens). Och tänk att Torkel Pettersson också blivit skolad i dramatik. Jag trodde han var en riktig råvara. Som en groddpotatis. Benny the Spud. 2. Jag tycker tydligen att Go'kvälls programledare Joachim Vogel är snygg. Riktigt riktigt snygg. Vad har hänt med mig? Varför har han så lena kinder och så glittrande ögon? Varför tittar jag på Go'kväll? Varför vet jag att det stavas med apostrof?

An air of the thesbian...

Precis när jag inte behövde en ny ursäkt för att inte plugga hittade jag (som av en väldigt roundabout händelse) studentarkivet från Teaterhögskolan. Skamlöst njutbar underhållning. Och bildande! Speciellt år 1981 verkar ju ha varit ett jädrigt lyckat år. Spottade fram storheter som Jessica Zandén, Sissela Kyle, Maria Johansson, Cecilia Nilsson (som ÄR Mimmis mamma) och allas vår favorit Russian-bad-guy Peter Stormare. Sen gick tydligen Peter Dalle och Claes Månsson ut samma år som Thorsten Flinck! Tänk att två av dem skulle bli så svenneroliga och en blev en näseblodsblödande hemlösing. Different strokes for different folks, antar jag. Mitt födelseår, 1985, producerade visst inget roligare än Marie Richardson. Jag antar att det var fullt upp med min ankomst till jorden. Lena Endre förresten, gick två klasser under Månsson&Dalle. Undrar om de strök efter henne i korridorerna och försökte imponera med Monty Pythonskämt för att få med henne i diverse spex och upptåg fast de egentligen båda ville hångla lite. Med henne. Inte med varandra, förmodligen. På bilden ser det nämligen inte ut som det var för mycket av den varan för de båda herrarna (vars modeledord verkar ha varit för korta byxor, knepiga skor och omöjlig ringning på tröjan.) Kolla in grabben längst upp till vänster. Här finns ju kissanersiglitegrann-skratt-bränsle som räcker till midsommar: Gissa vem? Lägg till 50 års förbrukning av ost och rommerska bågar och det är ju allas vår Peter Harrysson. Och här, näst högst upp till vänster! Denne charmige yngling i förvuxen Ingela Agardhfrisyr är ju helt oemotståndlig, med sitt sneda leende och sin rediga polotröja! Japp, det är ju Kjelle Bergkvist! Förvrigt kan jag meddela att: Dagens ord är Rorschach Och att: Gårdagens ord var pasadoble. Idag har jag sagt ja till: 'shopping' i Thn City. Resultat: ett nytt hänge att smycka min väska med (den förra försvann under Marleykonserten). Förresten kommer bilderna från www.teaterhogskolan.se punkt upphovsrätt snedstreck don'tsueme dot com punkt nu nu nu.

Harmless vs. Charmless

Ibland vaknar man med en låt i huvudet och kan inte sluta nynna på den. Idag var det Blurs Charmless Man jag vaknade med, och eftersom duschen verkar vara stället där jag har mina bästa idéer, kunde jag inte sluta tänka på att om jag någonsing kommer leda en kurs i självförsvar för unga tjejer (?) kan man använda den låten som en slogan: a charmless man is not always a harmless man, and a harmless man is not always charmless. Sen måste man komma ihåg att a harmful man is not always charmless, och a charming man is not always harmless. Det där var så mycket fiffigare i mitt huvud. Jag kan i alla fall inte sluta nynna på låten. Na na nana nana naaa na naaa. Na na nana nana naaa na naaa. Åh. Nu: skriva om hela uppsatsen. Idag har jag sagt ja till: möte med mitt lärare. Resultat: se ovan. Idag har jag också sagt ja till: att följa med D.S. till gymmet. Till gymmet? Note to self: säg inte ja till allting om allting involverar ett gym.

Bigging up mig själv.

För den som vill går det att läsa artiklar yours truly skrivit för Brash magazine. Gå bara in på hemsidan & klicka på de olika upplagorna i kolumnen till vänster. Ah. There's no love like self-love.

Very First Fugging.

Utanför fönstret går en tjej med ljus kort jeanskjol, vita gympaskor, vid grå T-shirt med urtvättat tryck, stickad formlös ljusblå kofta med luva, och håret uppsatt i en såndär scrunchie grej, en pösig tyghårsnodd. Har 2000-talet inte hänt henne? Har hon missat något fundamentalt, sovit i femton år, bott på en vindpiskad tundra i nordöstra Sibirien, förstört alla sina kläder i torktumlaren, rånat en Oxfambutik och bara fått tag på en låda märkt 'Kläder för fula och odugliga att ge bort till välgörenhet'? Mysterium. Manchester är kanske inte något mode-epicentrum, men de värsta fashion faux-pas jag sett brukar faktiskt begås av så kallade scallies och chavs - speciellt de pinsmala alt. smällfeta tonårsbrudar som accessoerar med massiva guldringar i öronen, hästsvansar bakåtstrukna med vaselin och fästade (i sann postmodernistisk anda) osymetriskt nånstans sydväst på huvudet, träningsoveraller, piercade överläppar, silk cut cigaretter i mungipan och ett gäng faderlösa ungar traskandes bakom som den vissna svansen på en lågtflygande pappersdrake. Ett klockrent exempel är förstås Vicky Pollard. Studenter är stundtals inte mycket bättre de, speciellt inte Tiger Tiger-brudarna som går till föreläsningar med (alltid allltid all-fucking-tid) plattångat hår (fy fan vad fult det är), orange faketans, centimetertjocka ögonfransar (varför så mycket mascara? varför? Ode To Flugben, liksom), jeanskjolar, svarta leggings, ballerina skor, breda bruna faux-läder bälten, topshop-toppar och topshop-kofta. Åh vad de är tråkiga!! Som 5000 Atomic Kitten-kopior. Utan musik och med ännu mindre talang. Igår sa jag ja till: en date. Som var ganska tråkig. Idag har jag sagt ja till: middag med C ikväll. Och en hårinpackning. Jädrar vad gott den gjorde, man kan nästan spegla sig i min frisyr, så blank och slät blev den. Häromveckan sa jag ja till: möte med min tutor om uppsatsen. Klockan 10 (!) imorgon. Note to self: säg inte ja till orealistiska saker även om de ligger långt fram i framtiden. Dagar man fruktar kommer alltid, förr eller senare. Dagar man längtar efter också (se:Tisdag! Hemfärd!)