Frid i sinnet.

Jag inbillar mig att jag gjort en god gärning när jag köper en fair trade flapjack som är hälften så stor som en oetisk flapjack för samma pris. När jag sedan upptäcker att den smakar skit, eller mer specificerat som de chokladbollar jag i min barndom försökt baka med sand, krukväxtjord och rå potatis, blir jag sned. Dagens låt: Xmas - Sleeping Beauty

The Recently Estranged

Jag har rett ut en av anledningarna till detta ständiga tryck över bröstet - jag har spår av hypokondrisk primadonna i mig. En annan anledning torde vara skuldkänslor, för säsongen handlar de om att inte vara en tillräckligt bra vän. Men i ett okarkteristiskt svep av självanalys har jag kommit fram till att vännen i fråga är olidligt självinvolverad och duktigt prövande för stunden - och det är ju faktiskt inte mitt fel. Dagens låt: Hard luck woman - Kizz

Respekt.

En enda sak till innan jag går hem till min blomkål - en av mina professorer, en självutnämnd bitter jävel som jag motvilligt respekterar en hel del och som frivilligt erkänner att han visade upp en målning av en topless Sappho under en lektion mest för att han är 'a dirty old man', har den här bilden av Buffy the Vampire Slayer på sitt kontor. Det är en pappfigur. I naturlig storlek. Vilken legend.

Twisted Sister

Observation 1: Det här med hattar är ju inte lätt, och jag är den första att erkänna att mina hattrick stundtals har floppat (det mest dubiösa exemplet är väl den svarta herrhatten som orsakade ett dåligt tajmat svimningsanfall under en Håkan Hellström konsert). Men när man antingen ser ut som Tomtens lilla hjälpar-alv eller som någon som ville bli bagare men var för dum borde man kanske satsa på en klädsam scarf istället. Observation 2: Sitter här och iakktar ett par. Tjejen går samma kurs som jag, jag har alltid stört mig på henne, kanske mest för att hon har en såndär hårklämma med långa tänder anno sent nittiotal mamma brukade använda till duschen. Hon bockar verkligen av alla kriterier i försvarslös&gullig flickvän-rutinen. Just nu framför hon: "jag är supergullig och har din jacka på mig, titta så stor den är eftersom jag är så liten och söt och du är så stor och stark." Hon följer upp starkt med en lågmäld version av "nu ska jag sitta på ditt knä och fnittra", och visst avslutar hon med ett klockrent framförande av en gammal klassiker (favorit hos fruar som gift sig med fel män och som desperata måste locka sina män bort från otrohetens rand genom att parodiera sig själva) "Nu måste jag gå någonstans (förmodligen för att skita) men du måste gå med för jag kan inte gå själv, så jag ska prata med min gulligaste lillaste röst och dra lite i din armbåge och le under lugg för att du ska följa med". Usch. Det är riktigt illa när man börjar baktala sina systrar. Men jag ger inte speciellt mycket för den kvinnliga solidariteten, eller min egen moral för den delen. Det kanske är som C förutspår- en dag ska även jag bli bitter and twisted and old. Dagens låt: Porcelain - Moby

Shooting the breeze

Hoppas de slutar skjuta på varandra i Rio. Hur arg jag än är inser även jag att två-ån-halv meter gänglig skotte med mycket hår utgör en förträfflig måltavla för irrande gänggevär, och ta-i-trä, ta-i-trä, jag vill inte att något ska hända honom, den satans dumskallen.

Bröd på marken.

Dagens första garv: X skickar sms. "oh the shame of breaking a bird table"

Boy band blues.

Det enda som hjälper när man är bakis är att lyssna på Westlife. Som smör för nerverna och balsam för själen. Lyriken! Harmonin! Flerstämmorna! Tonartsbytena! Dagens låt: My Love - Westlife. Westlife - Old School (http://us.ent2.yimg.com/musicfinder.yahoo.com/images/yahoo/arista/westlife/westlife.jpg)

Valentine's Massacre

Jag: "I don't see you wearing a badge saying 'Somebody Loves Me'" Killen som enligt egen utsago varit olyckligt kär i er Ödmjuka Berättare i två år: "Ehrm. No." Taktfullt, verkligen.

Bara lite drivved.

Det ryktas att killarna i Leeds är långt mycket snyggare än våra Manchestah-boys. Här springer långa drasuter i regnslickade popluggar och gröna anoraks runt och har oasis-komplex - i Leeds skäms männen minsann inte för att använda både plattång till håret och rosa adidasjackor. Personligen föredrar jag killar med lite rufs i frisyren, det bådar oftast väl för att de ska har lite rufs i personligheten också. Mina vänner anser dock att jag ibland har problem att stanna på rätt sida gränsen mellan "tramp" och "fit". Så länge de inte luktar illa, säger jag. Jag och K tog tåget till Leeds i fredags, bänkade oss i första klass med en gammal Vice och ett läger medelålders affärsmän. Barrunda på fredag betyder tydligen i Leeds precis som här att man måste samsas med infödingar i olika åldrar och deras dåliga ovanor. Medelålders engelsmän borde ha utegångsförbud efter fotbollen på lördagar. Bevare mig väl. Efterfest i ett skitstort hus med dj och egen bar och drogintag på övervåningen. Till sistnämnda anhalt hittade inte jag, jag blev sittande på ett fönsterbleck med en Tom med ambitiöst retroironisk lumberjacka och flashiga trainers. Jag vet aldrig riktigt vad det är för etikett som gäller som gäller i sådana sammanhang. När vi pratat i två timmar, måste vi hångla sen? Försökte han vara rolig och imponera med sin röntgen syn - "du ser tjejen där borta? Hon åt en jävligt tveksam ceasarsallad till lunch. Hon vet inte om det än, men hon har fågelinfluensa. Håll andan, hon kommer hitåt!" - endast för att han ville förflytta handen som stillsamt låg på min underarm söderut. Eller möjligen åt norrut. Nordväst. Jag gav honom mitt nummer i alla fall, signerat 'Jaws'. Vi hade gjort den klassisska 'vem skulle du helst spendera en natt med'-frågeleken - vi började med Michael Jackson eller någon som var död, och slutade med Flipper eller Jaws. Vi satsade på Jaws båda två. Dagens låt: Blue - The Jayhawks

A Somebody From Nowhere

Läser Joe Ortons biografi, än så länge handlar den mycket om hans 16åriga förhållande med Kenneth Halliwell. Författaren är fascinerad av det våldsamma slutet på sagan och beskriver Ortons sönderslagna huvud som ett utbrunnet stearinljus. Jag undrar om jag är en Joe Orton eller en Kenneth Halliwell - en totalt orädd, promiskuös enfant terrible med knivskarpt intellekt och våldsam agenda, eller ett medelålders ingenting med mindervärdeskomplex, fastvuxen i en ond cirkel av sökandet efter kärlek och uppskattning och rädslan av att bli förskjuten eller kritiserad. Näe! Jag är ingetdera, jag tänker inte ens fundera på att vandra längs den stigen idag. Det har tydligen fallit på min lott att organisera utgång ikväll - C.K. mannen med Manchesters fjunigaste haka, mest prästmilda uppsyn och mest honungslena röst ska spela - men i kaoset i lördags uppfattade jag inte riktigt var eller när... Jag chansar vilt på Joshua Brooks runt åttnihalvni-kanske tio-snåret. Träffade R. Vi ondgjorde oss över män och ljög ihop framtida liv åt varandra. Jag tror att antingen R kommer vandra sängvägen till ett otäckt välbetalt jobb som modejournalist på vogue, eller sluta som en dubiös onkel hans välartade syster känner sig tvungen att bjuda hem på söndagmiddag och som ger syskonbarnen en kvarting vodka att snurra flaskan med och snörpla ur för att "få lite hår på bröstet". Han tror själv att han inte kommer få ha sex igen innan han fyller trettio, och så dags kommer han sitta och puttra i ett rivningshus i nån förort till London där han förd bröllopsklänning ska planera sin hämnd på hela det manliga släktet. Vad beträffar er ödmjuka berättare spånar vi ett troligt giftermål med en man som på ytan är helt perfekt med smakfullt koordinerade kostymer, men som i hemlighet gillar att hacka sönder små djur. Innan man vet ordet av kommer mina kroppsdelar vara spridda över Themsen och när en fiskare hittar en kvinnofot bland sillen i trålaren kommer det minsann inte bli kul att ha för långa tånaglar och hål på strumporna. Gårdagens moraliska fråga: Är det jag eller de tio andra bussväntarna utanför kåren som har fått något om bakfoten när det bara är jag som ger den hemlöse hjulbente mannen med krokiga fingrar några pence till chips? Har ingen själförhärligande baktanke här, jag bara undrar om det kanske är vettigare att inte ge något eftersom han bara tänker supa bort mina 23p i alla fall. Eller om jag mest förolämpar honom genom att ge honom lite växel för att bota mitt dåliga samvete. I så fall är ju de andra dufusarna är mer ärliga och moraliska. Dagens låt: Vacker och lugn - Hovet.

Marint liv II

Hon äter vinägerchips också. Only God can save her now.

Marint liv I

Just nu sitter en tjej bredvid mig med vitt blonderat hår och svart toppluva. Hon andas genom näsan var fjärde sekund och låter som en val som frustar vatten. Får jag slå henne?

Rugby vs Neurosis

Det finns vissa strategier man måste hålla sig till när man i noppriga träningsbrallor och hår som är så otvättat att det inte längre hänger i stripor utan i flagor vandrar förbi ett fält fyllt av rugbyspelande killar med lår breda som min midja och tajta som rullstolsdäck. Testosteronet praktiskt taget studsar från svettig manskropp till svettig manskropp och feronerna lägger sig som gulaktigt pollenmjöl i atmosfären och sätter syrepartiklar, silishår och de där höga nätstaketen i vibration. När man är på väg till en timmas blaskig aerobicsträning i en konferenssal med ett golv med lika mycket studs som en knäckemacka är man liksom inte mottaglig för all denna kemiska manlighet som hänger och dallrar i luften. De automatiska responserna med hårsläng och höftsväng nekas innan de ens hinner ur dörren däruppe i hjärnbalken (ett mycket äckligt ord, förövrigt.) Motståndarlaget har liksom medvind, försprång, solen i ryggen och mutad domare - de är redan höga som drakar på hormoner; adrenalinet och den homosociala energin pumpar i blodet och förr eller senare kommer någon att spricka om de inte får skrika "oi, sexy, show us 'em knockers!" även om de måste rikta dessa pregnanta imperativ mot en vinterblek trasmopp i gröna nikeskor. Jag inbillar mig på intet sätt att jag är speciellt sexy eller att någon hemskt gärna skulle vilja se mina knockers, men tillfället gör tjuven, har man bara vind i seglen, ribba i shortsen och ett trettiohövdat team likasinnade sportfantaster på sin sida kan det vara svårt att hålla tungan i schack. Och det är då det är förträffligt att ha en liten strategi. Mitt råd är att gå med stadiga steg på det regnhala gräset (gräs utanför Engelska motionshallar är alltid regnhalt), trots att stortånaglarna börjar tränga sig ut ur skornas trådslitna gröna tyg. Blicken får aldrig riktas varken ner, upp eller bort utan rakt mot den stampande, frustande härden. Och det absolut viktigaste attributet är ansiktsuttrycket. Liten guide: Förförisk = onödigt. Förtretad = störtlöligt. Osäker = livsfarligt. Nyckeln heter roat missförstånd. Det absolut säkraste kortet är att stirra ner den homogent kortbyxade skaran med en blick som säger "vad sjuttan håller ni på med, kastar bollen bakåt och hänger i varandras knäveck och drar i varandras skjorts och eggar upp varandra i brygga genom att skrika kommandon och stänka svett i varandras ansikten. Nu ska jag gå och utsätta mig för lite ergonomiskt vettig motion". Det riktiga tricket kommer förstås när man tio minuter senare tvingas gå samma väg tillbaka då man upptäckt att aerobicsklassen (trots sitt rykte om benbrott vid närkontakt med cementgolvet) är fullbokad. Då får man upprepa samma procedur, och inte för ett ögonblick snubbla mitt i sin (numera ganska poänglösa) triumf. Vattentät strategi. Jag är ett socialt geni. Dagens låt: Landlocked Blues, Bright Eyes 'If you walk away, I’ll walk away First tell me which road you will take I don’t want to risk our paths crossing some day So you walk that way, I’ll walk this way'

Sorgeliga saker hända.

Vilket liv, vilken strid. Helgen har varit ett slagfält mellan förnuftet, förståndet och fördärvet. Men jag tänker inte dela med mig än, det rinner fortfarande slemm och var ur såren. Jag kan dock berätta om Torsdagen, dagen då en liten Göteborgare i grå skjorta intog den öklibbiga scenen på Academy 2. Jag och K hade snurrat runt i två timmar och försökt intala oss att biljetter till konserten skulle falla från det mögliga taket på damtoaletten. Fem minuter i konsertenbörjar insåg vi att så inte skulle ske. Och hittade en knickedick ute på gatan som väste "hey, buy my ticket, you wanna buy my ticket". Visst. "ten quid" säger han. "Hur vet jag att du inte tänker sälja mig en papperslapp du ritat själv" sa jag med ett, för alla inblandade, oväntat lugn. Två trappor upp stampade publiken i golvet och någonstans i ett skabbigt matrialrum satt väl the object of our affection och lipade av nervositet. På den regnhala gatan for bussar förbi och jag hade nog glömt min jacka inomhus. "Nah, nah, man I'm not messing with ya. Not messing. Want it or no?" "Okej" sa jag, och min faders andra dotter trotsar sin svenska tacksamhetsnerv och säger "5 pounds." "Nah, nah, ten" "Ok. 8". "Ok, deal". Sen brast förstås mitt cool och jag hasplar ur mig de numera klassiska orden: "actually... you haven't got change for a tenner, do you?". José filade naglarna på gitarrsträngarna med synbart obehag. Speciellt intressant är ju fenomenet att med ursäktande underluggenblick räkna ner hur många låtar man har kvar, samtidigt som man ber publiken om ursäkt för att de måste stå upp. Det lyfte när han spelade teardrops. Detta var innan Fredagen. Alltså tänkte jag på D. Och var fortfarande gråthickglad. Man vet inte att man lever om det inte svider lite. Om ni (du? Anyone?) är snälla ska jag berätta om vad som hände när vi råkade ramla in i Josés loge, och om mitt första funkyhousedrumnbassäventyr med Mr. Scruff. Men först ska jag gå och läsa om Alex, all on my oddy knocky. Dagens låt: Times Like These - Foo Fighters

Times like these.

I wish my mother would have packed my Angry Eyes when I moved to England.

Och så vidare.

När vi (jag) nu ändå pratar om namn borde den gladaste kvinnan som någonsin jobbat på en bank nämnas. Hon bor i Dundee och heter Joy Jolly.

Glöm detta onda rus

Jag överlevde, med bravur. Och när Sophie dök upp med ful vit skärmmössa på sned och guldbälte och ett gigantiskt hysteriskt "heeeell-oooh-oooh-hoo" kunde jag behärska mig, with a little help from my friends. Det var längesedan jag ignorerade en människa så grundligt. Till och med när jag såg ur ögonvrån att hon sneglade på mig. Men så har jag väl inte vuxit upp utanför Trollhättans gatukök för inte. Då lär man sig hur man hanterar en jävla brud. (Det där var en lögn, jag hängde aldrig utanför gatukök eller på torget när jag var tonåring. Jag pluggade och kollade på På Spåret). Kvällen var lyckad, jag fick äntligen en chans att prata med Patrick, som gått samma kurs som jag i tre år. Han var så trevlig, och hade sin lillebror med sig, precis lika svävande älvlik som Patrick. Han är en liten indieprinsessa. Jag och Joe brukade kalla honom Patrick-with-the-womans-waist för att han har en sån väl-definierad midja. Vi hade ett rätt brett persongalleri han och jag med kodnamn vi själva tyckte var rasande påhittiga och fiffiga. Få se. Där var Inspector Clouseau och Tom-Googly-Eyes, Smegma, Dog Face, Mr&Mrs Smug och Phil-who-has-no-teeth, som sedan fick nya tänder och numera heter Phil-who-has-teeth. Det olyckliga är ju att mannen med det mest legendariska namnet faktiskt heter så på riktigt. Mr. och Mrs. Hooker borde fortfarande sitta i fängelse för barnmisshandel efter att ha kläckt den briljanta idén att kalla sin son Richard. Dick. Hooker. Dick Hooker. Inte konstigt att han har solglasögon på vintern och gillar att snacka svensk nationalekonomi på femtiotalet. På bussen in till skolan hinner man se så mycket. Jag satt och stirrade in genom fönstret på World Food Store, och i halal-slakten stod en man och högg sönder kyckling. Precis när han sänkte en såndär bred yxliknande kniv rakt i ett kycklinglår drog trummorna i Kents FF igång. Bam. Impact. Skitfett. Så såg jag en totalt malplacerad man vid en busshållplats, han hade kritstrecksrandig kostym med kritstrecksrandig väst (no joke!) och vinröd slips och blanka skor. Han stod med ett årsbusskort redo i handen och pratade nervöst i telefon som om han väntade på instruktioner om hur man använder en buss. Dagens fråga: Undrar om alla skolor har minst tjugo borttappade fotbollar utanför staketet? Dagens yes: äntligen mail! Dagens dilemma: kan inte använda tummarna för storasyster har jobbintervju idag. Dagens mest underskattade holländska visdiktare: Cornelis. Speciellt när han sjunger om antabus